det är för mycket.
I måndags fick vi ta bort världens finaste vovve, Majsan min ögonsten och en stor del av mitt hjärta. 19 år gammal. 19år är lång tid att älska någon. Vi tog bort den andra lilla vovven samtidigt, en sorg i stället för två.
Hoys, lilla puckohunden. Men jag älskade honom med. I 14år.
Jag ville inte gå därifrån, fast deras hjärtan inte slog längre. Det kändes som att så länge jag var kvar där i rummet så var dom inte döda än. Känslan när min faster tog Majsie ur mina armar för att ställa henne på bordet, är obeskrivlig. Fruktansvärd panik, sorg och ilska. Allt på samma gång.
Det kändes som att jag hade mördat dom med mina egna händer. Även fast jag vet att dom har det bättre nu, så kan jag inte låta bli att känna skuld.
Mormors cancer har spridit sig i hela kroppen och hon har sagt nej till fortsatt behandling. Morfar är bara arg arg arg. Men har man levat 50år tillsammans är det inte lätt att veta att man snart ska mista sin andra hälft.
Hon bollas runt på olika hem och instanser också det är fruktansvärt jobbigt.
Hon får inte vara kvar någonstans verkar det som "För frisk" "för sjuk" men bestäm er någon jävla gång?
Det är jobbigt nog att veta att hon ska försvinna. Är det meningen att man ska bollas runt som en jävla säck potatis den sista tiden i livet?
Älskling flyttar till Halmstad om 2 veckor. Han ska gå i skola och bli nån jävla officer, bli anställd i det militära.
En sk. "yrkesmilitär" som det så fint heter nuförtiden. Vart ska jag göra av hunden? det här var inte planerat när vi skaffade den. "jag ska inte gå utbildningen" hette det då. Hade jag vetat det här hade vi aldrig köpt den.
Så den här jävla försäljningen av restaurangen får gärna gå fort.
Mitt i all misär sitter jag på blocket och tittar på fölston. Inte ett dugg logiskt, men jag skulle så gärna vilja ha en liten fölis igen. Jag saknar Lordis fruktansvärt, men jag kan erkänna att det var skönt att vara utan häst i vintras.
Speciellt när vattnet fryser och hästen går på styltor och vrickar ihjäl sig.
Jag hittade i alla fall en fin kandidat http://www.blocket.se/ystad/Avelssto_28308764.htm?ca=8&w=3
Kort i ryggen, högt ansatt hals och en kompakt bakdel, perfekt hoppehäst.
Jag vill ha något att utbilda, jag är en halv människa utan en pålle. Jag får åka på besök till Bittinge och snosa på Katarinas sötnosar helt enkelt.
Hoys, lilla puckohunden. Men jag älskade honom med. I 14år.
Jag ville inte gå därifrån, fast deras hjärtan inte slog längre. Det kändes som att så länge jag var kvar där i rummet så var dom inte döda än. Känslan när min faster tog Majsie ur mina armar för att ställa henne på bordet, är obeskrivlig. Fruktansvärd panik, sorg och ilska. Allt på samma gång.
Det kändes som att jag hade mördat dom med mina egna händer. Även fast jag vet att dom har det bättre nu, så kan jag inte låta bli att känna skuld.
Mormors cancer har spridit sig i hela kroppen och hon har sagt nej till fortsatt behandling. Morfar är bara arg arg arg. Men har man levat 50år tillsammans är det inte lätt att veta att man snart ska mista sin andra hälft.
Hon bollas runt på olika hem och instanser också det är fruktansvärt jobbigt.
Hon får inte vara kvar någonstans verkar det som "För frisk" "för sjuk" men bestäm er någon jävla gång?
Det är jobbigt nog att veta att hon ska försvinna. Är det meningen att man ska bollas runt som en jävla säck potatis den sista tiden i livet?
Älskling flyttar till Halmstad om 2 veckor. Han ska gå i skola och bli nån jävla officer, bli anställd i det militära.
En sk. "yrkesmilitär" som det så fint heter nuförtiden. Vart ska jag göra av hunden? det här var inte planerat när vi skaffade den. "jag ska inte gå utbildningen" hette det då. Hade jag vetat det här hade vi aldrig köpt den.
Så den här jävla försäljningen av restaurangen får gärna gå fort.
Mitt i all misär sitter jag på blocket och tittar på fölston. Inte ett dugg logiskt, men jag skulle så gärna vilja ha en liten fölis igen. Jag saknar Lordis fruktansvärt, men jag kan erkänna att det var skönt att vara utan häst i vintras.
Speciellt när vattnet fryser och hästen går på styltor och vrickar ihjäl sig.
Jag hittade i alla fall en fin kandidat http://www.blocket.se/ystad/Avelssto_28308764.htm?ca=8&w=3
Kort i ryggen, högt ansatt hals och en kompakt bakdel, perfekt hoppehäst.
Jag vill ha något att utbilda, jag är en halv människa utan en pålle. Jag får åka på besök till Bittinge och snosa på Katarinas sötnosar helt enkelt.
