Onsdag kväll.
Ensamheten är min bästa vän. Den finns alltid där och håller mig sällskap. Den är alltid att räkna med, att lita på.
Ångesten däremot, har tagit ett steg tillbaka. Nivån i pillerburken sjunker inte längre. Jag är lycklig?
Det känns farligt att använda det ordet, det nästan bränner. Jag är rädd för att det kommer slå tillbaka.
Rakt i ansiktet, när jag minst anar det. Därför kan vi väl nöja oss med nöjd. I alla fall för ett tag. Just nu känns det som att det är precis vad jag klarar av. Jag gråter inte längre för oväsentligheter jag känner mig inte längre misslyckad. Det känns som om Jag har rätt att vara Jag, för första gången på länge. Jag skiter i vad alla andra tycker. Jag ÄR fantastisk, underbar, vacker och fin på alla sätt och vis. Det måste vara så, jag är bara en, det finns bara en av mig. Alltså måste det vara så att jag är bäst, på att vara just mig. Det finns ingen annan som är bättre än mig. Jag är bäst på det jag gör helt enkelt, och det är inte fy skam. Jag har lärt mig att inte skämmas för att jag mår dåligt. Jag har bestämt att jag får det. Jag får gråta, bli hysterisk skrika och slå. Bara jag låter någon komma nära, trösta och förstå mig efteråt. Bara jag vågar öppna mig. Det finns ingen annan än jag själv som kan få Mig att må bättre.
