Teklan

Min Mormor.
Det är bara gröt i huvudet just nu. Huvudvärken vill inte släppa. Jag har gråtit hela dagen, utan tårar. Jag är för trött. Allt känns bara overkligt, det här händer inte. Cancer. Det händer bara andra. Inte oss. Inte Min Mormor.
Fann mig själv gåendes på Ica Maxi, med en tom kundkorg. Jag bara gick. Ville inte åka hem. Ville inte vara själv.
Hela jag är i uppror. Jag tar hand om alla andra, vem tar hand om mig?
Definitivt svar i morgon, kommer inte kunna sova många timmar i natt. Uppsala eller inte Uppsala.
Morfar vägrar åka, mamma vill inte. Det blev liksom bara jag kvar.
Halsen gör ont, klumpen vill ut. Men det går inte. Tårarna vill inte komma. Minns inte så mycket från dom senaste dagarna. Allt har flytit ihop till en enda röra. Jag bröt ihop i fredags, mormor fick krampanfall, syrgas, mediciner och massa folk som visste vad dom gjorde. Det var bara jag där. "vad fint att hon har en anhörig hos sig"
Började genast undra om det faktiskt finns anhöriga som inte är. Mamma kom in senare men klarade inte av att stanna mer än ett par minuter. Vi åkte och åt och diskuterade det man inte vill diskutera.
tänk om..

Det bubblar i hela kroppen, bara en dag tills älskpälskmysmongo kommer hem.
Om jag har tur, så kanske jag kan snika åt mig lite ledigt i helgen. Skulle vara skönt att
bara få ligga på soffan en timme eller två, med den man tycker allra bästaste om.
Min fantastiskt hela rygg börjar göra sig påmind igen. usch usch usch. go away.

Och världens mest bästa älsk. En romantisk middag för två och choklad. Han känner mig mer än väl.
Men det är väl så det ska vara. Man ska vara lyhörd för varandra och inte bara vara intresserad av sitt eget välbefinnande. Är han ledsen är jag ledsen och vice versa, hur kan man föresten vara glad när den man älskar mest av allt inte är det?

I dag grät jag när älsk åkte. Jag borde väl egentligen ha vant mig vid det här laget. Men idag kändes det bara extra jobbigt, varför vet jag inte.

Jag jobbar på det. Får jag fråga mig själv så går det faktiskt ganska bra. Vissa dagar, andra dagar mindre bra.
Mitt största bekymmer i världen är att jag lätt får för mig att folk inte tycker om mig. Av varierande anledningar.
Jag hittar även på egna anledningar till detta själv. Ibland riktigt fantasifulla.
Efter en stund kommer jag till insikt ändå, slår mig själv på fingrarna för att jag är så dum mot mig själv. Men jag är ändå rädd för att dom inte tycker om mig.
Varför det är så viktigt vet jag inte, dessutom gäller det inte alls alla runt omkring mig.
Bara en del speciellt utvalda. Pojkvänner brukar hamna i den kategorien. "varför tycker han om mig? gör han verkligen det? tänk om han ljuger? han kanske gör slut?" när väl den tankebanan går igång finns det nästan ingenting som kan stoppa den.
Det värsta är att den går vidare till alla mina tidigare relationer, alla fel och brister allt som gick snett ska analyseras. Och det är alltid mina egna fel och brister som ska påskinas.
Uppenbarligen kan detta bli ganska deprimerande. Däri bottnar min panikångest. En ångest över att inte duga, att inte räcka till.
Detta i sin tur leder till inte alltid försvarbara ritualer. tex, vara så elak jag bara möjligen kan, för att testa gränserna, och möjligen för att bevisa min egna sjuka teori om att inte duga. Gör han slut så får jag ju bevis för att jag är värdelös. Som ni säkert har märkt vid det här laget är jag även smått psykotisk. Detta inlägg styrker även min utsago om min tidigare nämnda tankebana. Den går igång och spårar ur.
Allt detta bottnar med all säkerhet i osäkerhet på mitt egna värde i andras ögon.
Jag blir tokig på mig själv när jag gör så!
Skillnaden mellan nu och för ett år sedan, är att nu när detta fenomen uppenbarar sig ligger jag inte i en skakande hög och hyperventilerar av ångesten. Jag har lärt mig att bli arg istället och inse att det inte bara var/är jag som är felet. Ilska är bättre än ångest, men blir arg ordentligt sen går det över. Ångesten biter sig kvar som en jävla igel. Ibland lyckas jag till och med att inte bli arg. Då blir jag som stoltast över mig själv. När jag bara kan rycka på axlarna och tänka Fuck you!  och sen har jag ju en allderles bästaste bästa älsk, som får mig att må bra nuförtiden. J<3