Teklan

Min Mormor.
Det är bara gröt i huvudet just nu. Huvudvärken vill inte släppa. Jag har gråtit hela dagen, utan tårar. Jag är för trött. Allt känns bara overkligt, det här händer inte. Cancer. Det händer bara andra. Inte oss. Inte Min Mormor.
Fann mig själv gåendes på Ica Maxi, med en tom kundkorg. Jag bara gick. Ville inte åka hem. Ville inte vara själv.
Hela jag är i uppror. Jag tar hand om alla andra, vem tar hand om mig?
Definitivt svar i morgon, kommer inte kunna sova många timmar i natt. Uppsala eller inte Uppsala.
Morfar vägrar åka, mamma vill inte. Det blev liksom bara jag kvar.
Halsen gör ont, klumpen vill ut. Men det går inte. Tårarna vill inte komma. Minns inte så mycket från dom senaste dagarna. Allt har flytit ihop till en enda röra. Jag bröt ihop i fredags, mormor fick krampanfall, syrgas, mediciner och massa folk som visste vad dom gjorde. Det var bara jag där. "vad fint att hon har en anhörig hos sig"
Började genast undra om det faktiskt finns anhöriga som inte är. Mamma kom in senare men klarade inte av att stanna mer än ett par minuter. Vi åkte och åt och diskuterade det man inte vill diskutera.
tänk om..