sommar.

Idag hade jag mys för mig själv.
Slog igång grillen, hällde upp ett glas vin och toppade allt med jordgubbar och grädde.
Kändes som att det behövdes, att bara vara för sig själv en stund. Synd bara att solen saknades, fast det gör inte så mycket kanske. Jag är redan brun :)
Livet känns en smula lättare just nu, och jag passar på att ta vara på det den lilla stund det varar.
Det är dom här små stunderna av måbra som gör att man orkar ta sig igenom det andra.

saknad.

en varm andedräkt i nacken, vilkorslös kärlek och ömsesidig respekt.


min finaste, jag saknar dig.


Tack

För att du inte lät honom slänga mina saker och tack för att jag fick tillbaks dom. Betygen är inte direkt något att hänga i julgranen men utbildningsdiplomen har jag letat efter. Ångesten vill inte släppa, har mått illa hela dagen och inget jag gör hjälper. Jag vill att allt otäckt bara ska försvinna. Jag vill inte se min mormor må dåligt längre och jag vill inte att min mamma ska gråta mer. Själv kan jag inte gråta, det finns inget att gråta längre. Allt fastnar bara som en klump i bröstet. Jag vill att älsk ska komma hem, behöver kramas lite. Bara en vecka kvar nu. Världens längsta jävla vecka i världshistorien.

....

Det har gått över 3år, och du kan fortfarande inte vara trevlig. På ett sätt känns det sorgligt, vi har ändå delat liv en gång i tiden. Å andra sidan, vad spelar det för roll egentligen. Jag har släppt min bitterhet, medans du fortfarande verkar bära på den. Men man kan ju undra om inte rollerna egentligen skulle varit omvända.
Det var inte jag som var otrogen. Det var inte jag som drog hem en ny 3 dagar efter slutet och satte på henne
innan du ens hunnit flytta ut.
Jag vet att jag inte alltid betedde mig bra, men jag har slutat beskylla mig själv för allt som gick snett.
Det var precis lika mycket ditt fel. Jag kan fortfarande känna sorg ibland över att det gick som det gick och jag kan känna saknad. Men med facit i hand så var det nog bäst ändå. Även om det gjorde fruktansvärt ont.

uppslupenhet.

Ensam igen, för 2v denna gång. Jag vill kräkas lite varje gång du åker.
Idag var det ett snabbt hejdå, lika bra det annars hade tårarna sprutat.
Det gör dom ju ändå, men jag slapp visa det för dig.
Min mormor är döende. Hon har ett år på sin höjd kvar att leva. Jag lever i förnekelse. Jag låtsas inte om.
Min ommo har inte cancer och hon kommer inte dö. Aldrig någonsin.
Medicinerna jag äter nu spär på min ångest, jag har hjärtklappning och tryck över bröstet konstant.
Det känns som att hela världen ligger på mitt bröst när jag andas.
År 2010 kommer bli ett emotionellt helvete.

RSS 2.0