Självkänsla.
Jag jobbar på det. Får jag fråga mig själv så går det faktiskt ganska bra. Vissa dagar, andra dagar mindre bra.
Mitt största bekymmer i världen är att jag lätt får för mig att folk inte tycker om mig. Av varierande anledningar.
Jag hittar även på egna anledningar till detta själv. Ibland riktigt fantasifulla.
Efter en stund kommer jag till insikt ändå, slår mig själv på fingrarna för att jag är så dum mot mig själv. Men jag är ändå rädd för att dom inte tycker om mig.
Varför det är så viktigt vet jag inte, dessutom gäller det inte alls alla runt omkring mig.
Bara en del speciellt utvalda. Pojkvänner brukar hamna i den kategorien. "varför tycker han om mig? gör han verkligen det? tänk om han ljuger? han kanske gör slut?" när väl den tankebanan går igång finns det nästan ingenting som kan stoppa den.
Det värsta är att den går vidare till alla mina tidigare relationer, alla fel och brister allt som gick snett ska analyseras. Och det är alltid mina egna fel och brister som ska påskinas.
Uppenbarligen kan detta bli ganska deprimerande. Däri bottnar min panikångest. En ångest över att inte duga, att inte räcka till.
Detta i sin tur leder till inte alltid försvarbara ritualer. tex, vara så elak jag bara möjligen kan, för att testa gränserna, och möjligen för att bevisa min egna sjuka teori om att inte duga. Gör han slut så får jag ju bevis för att jag är värdelös. Som ni säkert har märkt vid det här laget är jag även smått psykotisk. Detta inlägg styrker även min utsago om min tidigare nämnda tankebana. Den går igång och spårar ur.
Allt detta bottnar med all säkerhet i osäkerhet på mitt egna värde i andras ögon.
Jag blir tokig på mig själv när jag gör så!
Skillnaden mellan nu och för ett år sedan, är att nu när detta fenomen uppenbarar sig ligger jag inte i en skakande hög och hyperventilerar av ångesten. Jag har lärt mig att bli arg istället och inse att det inte bara var/är jag som är felet. Ilska är bättre än ångest, men blir arg ordentligt sen går det över. Ångesten biter sig kvar som en jävla igel. Ibland lyckas jag till och med att inte bli arg. Då blir jag som stoltast över mig själv. När jag bara kan rycka på axlarna och tänka Fuck you! och sen har jag ju en allderles bästaste bästa älsk, som får mig att må bra nuförtiden. J<3
Mitt största bekymmer i världen är att jag lätt får för mig att folk inte tycker om mig. Av varierande anledningar.
Jag hittar även på egna anledningar till detta själv. Ibland riktigt fantasifulla.
Efter en stund kommer jag till insikt ändå, slår mig själv på fingrarna för att jag är så dum mot mig själv. Men jag är ändå rädd för att dom inte tycker om mig.
Varför det är så viktigt vet jag inte, dessutom gäller det inte alls alla runt omkring mig.
Bara en del speciellt utvalda. Pojkvänner brukar hamna i den kategorien. "varför tycker han om mig? gör han verkligen det? tänk om han ljuger? han kanske gör slut?" när väl den tankebanan går igång finns det nästan ingenting som kan stoppa den.
Det värsta är att den går vidare till alla mina tidigare relationer, alla fel och brister allt som gick snett ska analyseras. Och det är alltid mina egna fel och brister som ska påskinas.
Uppenbarligen kan detta bli ganska deprimerande. Däri bottnar min panikångest. En ångest över att inte duga, att inte räcka till.
Detta i sin tur leder till inte alltid försvarbara ritualer. tex, vara så elak jag bara möjligen kan, för att testa gränserna, och möjligen för att bevisa min egna sjuka teori om att inte duga. Gör han slut så får jag ju bevis för att jag är värdelös. Som ni säkert har märkt vid det här laget är jag även smått psykotisk. Detta inlägg styrker även min utsago om min tidigare nämnda tankebana. Den går igång och spårar ur.
Allt detta bottnar med all säkerhet i osäkerhet på mitt egna värde i andras ögon.
Jag blir tokig på mig själv när jag gör så!
Skillnaden mellan nu och för ett år sedan, är att nu när detta fenomen uppenbarar sig ligger jag inte i en skakande hög och hyperventilerar av ångesten. Jag har lärt mig att bli arg istället och inse att det inte bara var/är jag som är felet. Ilska är bättre än ångest, men blir arg ordentligt sen går det över. Ångesten biter sig kvar som en jävla igel. Ibland lyckas jag till och med att inte bli arg. Då blir jag som stoltast över mig själv. När jag bara kan rycka på axlarna och tänka Fuck you! och sen har jag ju en allderles bästaste bästa älsk, som får mig att må bra nuförtiden. J<3
Kommentarer
Postat av: Spik
Vet hur de känns.. :/
Trackback
