Det går runt i huvudet..
Jag har massor av saker jag går runt och tänker på.
Du och jag är rätt lika och under andra omständigheter så tror jag att vi hade kunnat bli jäkligt bra kompisar.
Vi känner inte varandra, men ändå känns det som att vi gör det. Lustigt det där, hur man kan känna så mycket för en männsika man egentligen inte känner och aldrig har träffat.
Mina mammacravings vill inte försvinna, jag vill vara tjockis och ha något litet att ta hand om. Hunden dämpade dom känslorna ett tag men nu är dom tillbaka igen, och med en karl som absolut inte vill bli pappa än så kan det kännas som att jag har ett problem ;P
Mormor är döende, på riktigt nu. Kanske låter konstigt men det har känts så långt borta, tills nu. Sköterskorna tror inte att det är alls är långt kvar och tar vi hem henne över julen så trodde dom inte att hon skulle överleva många timmar. Morfar vill så gärna ha hem henne och att neka honom det känns som att sticka en kniv i hjärtat på honom. Men samtidigt måste vi tänka på mormor också, det är hennes liv och även hennes död. Jag vill inte att hon ska dö i smärta och rädsla. Jag vill kunna ge henne ett fint farväl som tack för alla år hon gett oss av sitt liv.
Jag är så rädd att Johan ska vara otrogen mot mig, att han ska hitta någon annan i Halmstad. Han är ju där hela veckorna och jag vet ingenting om vad han gör. Det gör ju inte saken bättre heller att han är en sopa på att höra av sig. Jag försöker att inte tänka i dom banorna, men ibland kan jag inte hjälpa det. Jag är van att bli bedragen, att inte räcka till att inte duga. Vi har pratat om det här, han tycker att jag är världens löjligaste och att han aldrig skulle göra så. Men jag har hört det förr och det är därför det är så svårt får mig att tro på det. Samtidigt så tror jag på honom, för jag vet att han älskar mig annars skulle han aldrig ha stått ut med mina konstigheter. Svårt att förklara sina känslor, speciellt när man knappt förstår dom själv.
Jag har panik över mitt liv, vad ska jag göra? vart ska jag bo? Vi stänger restaurangen i januari och kommer troligen inte öppna igen förens i mars. Om jag inte hittar ett jobb, för då har vi stängt tills vi får sålt i princip.
Ska jag flytta till halmstad? eller ska jag flytta in till örebro igen tills vi vet vart Johan blir stationerad? det kan ju lika gärna bli skövde som afghanistan, och vid det senare spelar det ju ingen roll vart jag bor. För jag får ju bo ensam..
Du och jag är rätt lika och under andra omständigheter så tror jag att vi hade kunnat bli jäkligt bra kompisar.
Vi känner inte varandra, men ändå känns det som att vi gör det. Lustigt det där, hur man kan känna så mycket för en männsika man egentligen inte känner och aldrig har träffat.
Mina mammacravings vill inte försvinna, jag vill vara tjockis och ha något litet att ta hand om. Hunden dämpade dom känslorna ett tag men nu är dom tillbaka igen, och med en karl som absolut inte vill bli pappa än så kan det kännas som att jag har ett problem ;P
Mormor är döende, på riktigt nu. Kanske låter konstigt men det har känts så långt borta, tills nu. Sköterskorna tror inte att det är alls är långt kvar och tar vi hem henne över julen så trodde dom inte att hon skulle överleva många timmar. Morfar vill så gärna ha hem henne och att neka honom det känns som att sticka en kniv i hjärtat på honom. Men samtidigt måste vi tänka på mormor också, det är hennes liv och även hennes död. Jag vill inte att hon ska dö i smärta och rädsla. Jag vill kunna ge henne ett fint farväl som tack för alla år hon gett oss av sitt liv.
Jag är så rädd att Johan ska vara otrogen mot mig, att han ska hitta någon annan i Halmstad. Han är ju där hela veckorna och jag vet ingenting om vad han gör. Det gör ju inte saken bättre heller att han är en sopa på att höra av sig. Jag försöker att inte tänka i dom banorna, men ibland kan jag inte hjälpa det. Jag är van att bli bedragen, att inte räcka till att inte duga. Vi har pratat om det här, han tycker att jag är världens löjligaste och att han aldrig skulle göra så. Men jag har hört det förr och det är därför det är så svårt får mig att tro på det. Samtidigt så tror jag på honom, för jag vet att han älskar mig annars skulle han aldrig ha stått ut med mina konstigheter. Svårt att förklara sina känslor, speciellt när man knappt förstår dom själv.
Jag har panik över mitt liv, vad ska jag göra? vart ska jag bo? Vi stänger restaurangen i januari och kommer troligen inte öppna igen förens i mars. Om jag inte hittar ett jobb, för då har vi stängt tills vi får sålt i princip.
Ska jag flytta till halmstad? eller ska jag flytta in till örebro igen tills vi vet vart Johan blir stationerad? det kan ju lika gärna bli skövde som afghanistan, och vid det senare spelar det ju ingen roll vart jag bor. För jag får ju bo ensam..
Kommentarer
Postat av: Lollo
Usch jag rös i hela kroppen när jag läste ditt inlägg. :/
Känner igen mig i en del av de du skriver, speciellt de där om att man får för sig att dom kommer att va otrogna, hatar den känslan. De har blivit bättre för mig med den just nu, men känslan dyker upp så fort de är dags för krogen el nån kryssning.
Å man känner sig verkligen dum (iaf jag. :P) plus att man mår så jävla dåligt av att gå runt med dom tankarna i huvudet. :/
Ledsen för de där med din mormor. :(
Postat av: damberg
gumman!! <3
Postat av: Veronica
<3
Trackback
