höst..
Känns lite smådepp att det blir mörkare och mörkare. Men samtidigt rätt mysigt :)
Jag skulle dock gärna slippa kylan. Jag fuskade faktiskt lite igår på kvällspromenaden,
hade på mig vinterjackan. Var länge sen den behövdes i början på september, kändes inte alls roligt.
Ozzy är mitt uppe i en monsterpubertet, tror att han lämnat förståndet någonstans. Far runt som en idiot
åt alla håll och kanter, lyssnar inte för fem öre, bits och slåss och piper konstant när han inte får som han vill.
Så just nu är han väldigt billig kan jag säga. Har lust att lämna bort honom tills det gått över. Men han är söt också, igår fick jag så mycket beröm för att han var så snäll och lugn och fruktansvärt snygg. Så då glömde jag bort allt det där som är jobbigt. Nu kan han sitt, ligg, stanna och fot, i alla fall innan hjärnlösheten. Har försökt lära honom sök, men även fast jag lägger godisarna när han tittar, pekar på dom och säger "sök" så fattar han inte.. Man ser att det lyser men det är ingen som är hemma. Häromkvällen fick han ett akut utbrott på sin ena baktass, jagade runt den och när han fick tag på den tuggade han i sig den till långt upp på armbågen. Det måste ju tyda på intelligens? eller?
Babe har flyttat till Halmstad nu, han verkar trivas. Bra tycker han och skit tycker jag. Men 1½år går väl fort, hoppas jag. Fick veta att dom ska till Bosnien v.41 och studera hur det ser ut efter ett krig eller nått i den stilen. Det känns också sådär, även fast det numera är rätt fredligt där så vet man ju inte vad för jävla talibaner det gömmer sig i buskarna.
Mormor blir lite sämre för varje dag. Minnet sviker och humöret ska vi inte prata om. Det är ingen som orkar med henne en längre stund. Bara gnäller och skäller på allt och alla, ingenting duger helt enkelt. Folk snor saker för henne inne på avdelnigen, hon får ingen mat och inga mediciner och får hon det så är det fel. Tycker synd om morfar som har henne hela helgen och får dåligt samvete för att jag inte orkar en endaste liten timme.
Det känns så fel, men jag längtar till den dagen hon är sjuk "på riktigt" när hon inte vet varken upp eller ner.
Just nu står vi bara i någon jävla gråzon, vet varken eller. Hon känns för frisk för att dö, men för sjuk för att överleva. Ska vi hoppas eller ska vi börja sörja?
Jag skulle dock gärna slippa kylan. Jag fuskade faktiskt lite igår på kvällspromenaden,
hade på mig vinterjackan. Var länge sen den behövdes i början på september, kändes inte alls roligt.
Ozzy är mitt uppe i en monsterpubertet, tror att han lämnat förståndet någonstans. Far runt som en idiot
åt alla håll och kanter, lyssnar inte för fem öre, bits och slåss och piper konstant när han inte får som han vill.
Så just nu är han väldigt billig kan jag säga. Har lust att lämna bort honom tills det gått över. Men han är söt också, igår fick jag så mycket beröm för att han var så snäll och lugn och fruktansvärt snygg. Så då glömde jag bort allt det där som är jobbigt. Nu kan han sitt, ligg, stanna och fot, i alla fall innan hjärnlösheten. Har försökt lära honom sök, men även fast jag lägger godisarna när han tittar, pekar på dom och säger "sök" så fattar han inte.. Man ser att det lyser men det är ingen som är hemma. Häromkvällen fick han ett akut utbrott på sin ena baktass, jagade runt den och när han fick tag på den tuggade han i sig den till långt upp på armbågen. Det måste ju tyda på intelligens? eller?
Babe har flyttat till Halmstad nu, han verkar trivas. Bra tycker han och skit tycker jag. Men 1½år går väl fort, hoppas jag. Fick veta att dom ska till Bosnien v.41 och studera hur det ser ut efter ett krig eller nått i den stilen. Det känns också sådär, även fast det numera är rätt fredligt där så vet man ju inte vad för jävla talibaner det gömmer sig i buskarna.
Mormor blir lite sämre för varje dag. Minnet sviker och humöret ska vi inte prata om. Det är ingen som orkar med henne en längre stund. Bara gnäller och skäller på allt och alla, ingenting duger helt enkelt. Folk snor saker för henne inne på avdelnigen, hon får ingen mat och inga mediciner och får hon det så är det fel. Tycker synd om morfar som har henne hela helgen och får dåligt samvete för att jag inte orkar en endaste liten timme.
Det känns så fel, men jag längtar till den dagen hon är sjuk "på riktigt" när hon inte vet varken upp eller ner.
Just nu står vi bara i någon jävla gråzon, vet varken eller. Hon känns för frisk för att dö, men för sjuk för att överleva. Ska vi hoppas eller ska vi börja sörja?
Kommentarer
Postat av: Ellen
jag antar att det är du som skrev i min blogg, för du är den enda Mikaela jag "känner". :)
Jag känner en som är intresserad.
Vad är det för hästar?
Du kan maila mig om du vill
[email protected]
Postat av: Ellen
Vi var och tittade igår, och det blir inte hingsten för Lollo, även fast han är snäll och så så behöver hon nog nån som är mer riden.
Så vi var och tittade på stoet oxå, och det lutar mer åt att de blir den. :)
Trackback
